Detta samvete

Jag vet inte vad ni tycker, men jag upplever att det finns en allmän inställning i samhället att man som förälder alltid ska ha dåligt samvete. För allt. Jämt. Och sen ska man vara orolig också. Det är så mycket som kan gå snett, från första början med anknytningen och amningen (ja redan under graviditeten förstås, om man råkar äta någon olämplig ost eller så). Sedan är det tillväxtkurvor, vaccinering och språkutveckling. Den livsviktiga sociala träningen måste förstås fungera. Barnen ska ha nyttig mat och få hjälp med att borsta tänderna. De ska sova rätt - antingen i egen säng eller limmade på föräldrarna. Hur man än väljer, gör man garanterat helt fel enligt någon allvetande guru. Barnets liv kommer att bli förstört, sannolikt för gott.

Så har jag levt hela mitt föräldraliv. Med en ständig gnagande känsla av att jag gör något katastrofalt fel som betyder att mina barns liv blir förstörda, i detta nu och för alltid.

Men i söndags upplevde jag för några timmar att allt detta dåliga samvete och den tärande oron bara släppte. Efter den ständiga lurande ångesten över vilken slags mamma jag är och vilken uppväxt jag egentligen ger mina barn, så fick jag nåden att känna total frid.

Jag har skrivit tidigare om den sociala delaktigheten. Vi har jobbat vidare med den och den har gett omtumlande resultat för mig.

Plötsligt börjar mitt dåliga samvete att luckras upp. Jag börjar tänka att rent krasst är mitt jobb att se till att barnen har mat för dagen, tak över huvudet och - eftersom vi lever i ett kyligt klimat - kläder på kroppen. Allt annat är bonus.

Missförstå mig inte. Självklart vill jag att mina barn ska leva ett rikt liv och vara lyckliga. Jag inser bara att lycka måste komma inifrån, även hos barn. Jag kan och vill och bör ge dem så goda förutsättningar för att vara lyckliga som jag någonsin mäktar med. Och det gör jag, efter bästa förmåga. Men jag kan aldrig GÖRA dem lyckliga.

Så jag har trappat ner på ambitionerna att göra dem lyckliga och i stället satsat på att se dem, vara närvarande med dem och att göra dem behövda. Att göra mina barn delaktiga på allvar i vår vardag. Jag har helt enkelt beslutat mig för att barnen ska delta i allt som ingår i ett hushåll. Inte som straff och inte i form av känslomässig utpressning. ("Om ni älskar mig så hjälper ni till med disken", eller "Nu när jag har slitit så mycket med detta så får ni faktiskt lov att...")

Nej, som en väldigt neutral men självklar attityd att om inte ni fanns så skulle ju inte det här gå, ju!

Det som långsamt började gå upp för mig i förra veckan var att dessa delaktiga barn i förlängningen även innebär att jag själv inte behöver vara så j*la urstark och ståndaktig hela tiden. Och inte behöver jag känna mig så ensam och utsatt som ensamstående mamma heller. Jag har ju två otroligt kapabla människor på plats här i mitt liv! De vill inget hellre än att tas i bruk och få bidra till vår överlevnad. Dessutom är de jättetrevliga, jag gillar verkligen dom där båda. Och vi är redan inkörda med varandra, vet hur vi funkar och så. Jättesmidigt! :-)

Och så i söndags föll alla bitar på plats. Vi arbetade tillsammans och sedan lekte vi tillsammans. Jag njöt av mina barn och av livet i fulla drag, kände mig fullkomligt lätt och fri och bekymmerslös. Samvetslös.

Yogagåsen

Jag var med kompisarna på lördagens obligatoriska yogapass idag. Oj, så jobbigt det var! Jag var alldeles darrig i kroppen när jag kom hem. Men ack, så skönt!

Fantastiskt med en träningsmetod som är så mjuk och tuff samtidigt, som gymnastiserar både kropp och själ. Efteråt känner man sig både stark och avspänd. Och lång! (Hihi, ni som sett mig i verkligheten har tillstånd att skratta.)

Ytterligare en underbar sak med dessa lördagspass är att jag har ett fantastiskt litet nätverk av kompisar som gör det möjligt för mig att träna så här. Dels genom att göra mig sällskap till yogan, dels genom att ställa upp och vara barnvakt varannan vecka, så att jag verkligen kommer mig iväg vareviga lördag.

I tillägg till dessa goda vänner är jag omgiven av ett vackert nät av människor som vill mig väl. Nätet sprider sig över Sverige och faktiskt över hela klotet. Deras välvilja och stöd finns hela tiden där som en liten varm medvind i ryggen på mig. När det stormar hårt kanske jag inte alltid känner den där lätta, stödjande handen bakom mig. Men den har säkert hindrat mig från att falla fler gånger än jag själv anar.

Så varje lördag påminns jag om detta underbara mirakel med alla dessa goda människor. Varje lördag blir jag extra glad och tacksam över mitt liv. Med största sannolikhet är det minst lika välgörande som själva träningen.

Tack alla ni för att ni finns.

Den nödvändiga delaktigheten

En av mina älskade ungar har haft vissa bekymmer. Dessa bekymmer har spillt över på resten av familjen i form av ilskna/hysteriska/arga/högljudda utbrott i tid och otid. Mest otid om du frågar oss andra... Under ett särskilt minnesvärt lågvattenmärke fann jag mig själv instängd i badrummet, fullkomligt handfallen och i tårar, medan sexåringen stod utanför och vrålade och ryckte i dörren. Inte precis vad jag hade tänkt mig när jag drömde om att få barn en gång i tiden.

Inspiration och mod att fortsätta mitt liv som förälder efter denna nedslående erfarenhet hämtade jag från Anna Wahlgrens föräldraforum. Wahlgrenskan väcker starka känslor och själv kan jag bara säga att ibland får jag spader på hennes tvärsäkerhet, ibland är hon min guru. Det jag verkligen gillar är hennes orubbliga tro på både föräldrar och barn.

Min stora uppenbarelse när jag sökte på "sexåringar" i diskussionsforumet på hennes sajt var för det första att jag är inte ensam om att plötsligt ha en bortbyting i hemmet och för det andra att barnen har ett starkt behov av att vara delaktiga, behövda, i familjen. Hm... Social delaktighet! Barnen ska bidra till familjens överlevnad. Jamen självklart!

Sagt och gjort. Barnen hämtades på fritids och på hemvägen diskuterade vi vad som behövs i ett hem, vad man gör i en familj och vad man kan bidra med när man är åtta eller sex år. Flickorna hade massor av kloka förslag och blev väldigt engagerade.

Jag har för egen del strävat efter att ha känslan av att det är absolut livsnödvändigt att döttrarna gör sin del. Vi kommer helt enkelt inte att klara oss annars. Katterna svälter ihjäl, disken samlas på hög, tvätten möglar och tja... det går bara inte utan att T och A gör sin del!

Under den här första veckan av livsviktiga uppdrag skurade A golvet tre gånger, T tömde kattlådan två (under mycket stånk och stön, obegripligt att katter kan producera så mycket!), båda flickorna deltog i frukost- och middagslagning varje dag, de laddade tvättmaskiner, körde diskmaskiner, diskade handdisk ... tja, de gjorde en enorm nytta helt enkelt.

Och de var glada, entusiastiska och mycket stolta över sina egna insatser. Och A fick en (1) total härdsmälta på hela veckan, jämfört med fyra-fem om dagen veckan innan.

Nu laddar jag för nästa barnvecka och nya livsviktiga uppdrag.

Sportfånen skymtar fram

Träningsrapport: löpning/gång längs "Gjuterislingan", 5,8 km.

Sprang 4 x 5 minuter, gick några minuter mellan varje löpintervall. Jätteskönt! Helt otroligt vad jag verkligen älskar att springa! Hade så gärna velat orka mer och längre.

Men nu är det hållbar och långsiktig träning som gäller för Gåsmor. Så nu får jag faktiskt inte springa mer förrän på måndag. Jag längtar!

Min sportfåne och jag

Jaha, så tog jag ett djupt andetag och kastade mig ut i ett nytt projekt. Projektet "locka fram min inre sportfåne".

Under hela mitt vuxna liv har jag försökt övertyga mig själv om motionens förträfflighet med argument av typen "jag mår så bra av det". Jorå, funkar ibland. Periodvis. Men jag vill vara vältränad och frisk och må bra jämt.

Det senaste halvårets upplevelser har verkligen fått mig att inse hur avgörande det är för mig med fysisk aktivitet och utomhusvistelse. Jag börjar förstå på fullaste allvar att det är en fråga om, tja, liv och död faktiskt. Låter dramatiskt, men så illa är det.

Att fortsätta livet som soffpotatis kommer kanske inte att döda mig i morgon, men jag är säker på att jag förlorar åratal av mitt liv om jag inte rör på baken. Och kvaliteten på de år jag i så fall har kvar kommer att vara ganska kass.

Så. Jag vill ut och röra på mig för att må bra både fysiskt och psykiskt. Jag vill trivas i min kropp. Jag vill orka med vardagen.

Så. Hur motiverar jag mig? Hur lockar vi fram den där blyga lilla sportfånen som dolt sig så väl i så många år?

Lätt som en plätt: Jag har anmält mig till tjejvasan den 26 februari 2011.

Om fem månader ska jag alltså orka åka skidor i tre mil!

Ett annat liv på måndag

Varannan vecka är jag ensamstående mamma. Varannan vecka lever jag det fria singellivet.

På måndagar börjar jag mitt nya liv, om och om igen. Och undrar och undrar. Tar barnen skada av detta ständiga skiftande mellan två helt olika hushåll, föräldrar och vardagssystem? Hur stor i så fall? Hur stor skada hade de tagit om vi hade fortsatt att leva tillsammans?

Skadas föräldra-barnrelationen på något ohjälpligt sätt? Blir den så oändligt viktiga anknytningen sämre?

Samtidigt är jag fullkomligt säker på att både jag och ex-maken har det otroligt mycket bättre på var sitt håll än tillsammans.

Barnen lever nu med en far och en mor som var och en för sig verkar ha det riktigt bra i sina liv, som är glada oftare än förut och som alltid skiner upp vid anblicken av sina barn, de där måndagarna.

Barnveckorna ... den underbara tryggheten och självklarheten i vardagslivets struktur, som bara måste finnas där och funka. Lyckan i alla trivialiteter. Tandborstning, frukost. Var har du ryggsäcken? Har du allt du behöver nu? Bamseläsning och läxläsning. Kort och kulor och utklädningslekar och tv-spel och stjärnornas krig. En stor och bänglig unge som ligger som limmad mot mig i sängen och ständigt flyttar efter när jag makar åt mig för att få lite utrymme. Till slut ligger jag utträngd vid sängens yttersta kant, med barnets halvöppna mun tätt emot min axel och hennes arm över min hals.

Vuxenveckorna ... den ofattbara lyxen att få rå sin tid helt utan andra krav än vad jobbet ställer. Att få försjunka totalt i en uppgift, utan risk att bli avbruten. Kunna gå över golvet utan risk att trampa på legobitar. Laga mat som jag själv tycker om utan att få höra besvikna utrop. Utrymmet för kvällsaktiviteter, resor, socialt umgänge utan bekymmer för vem som ska ta hand om barnen.

De olika liven berikas och fördjupas av denna ständiga växelverkan. Inte hade jag kunnat njuta så mycket av diskbänksrealismen tillsammans med barnen utan de där dagarna i fullständig frihet. Jag hade sannerligen inte njutit i så stora drag av den ensamma tiden om den inte hade haft en så tydlig slutpunkt, på måndag.

Aldrig för sent att ge upp

Den norrländska nypessimismen är en humorform som tilltalar mig. Hela morgonen har jag gått och gnolat (med ursäkt för klumpig dialekttolkning): "Int' äre nån idé, hä som sku ske sku ske. Å fall smörgåsen ner i potta så no jämt sku smöret ner."

Hur kul som helst.

Fast sen tänker jag lite till och undrar vilka budskap det sänder till/från mitt undermedvetna, när jag upprepar dessa strofer för mig själv, gång på gång.

En annan odödlig refräng är att "...det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall."

Hm...

Symboler är viktiga i våra liv. De säger något om hur vi ser på oss själva och tillvaron och de kan leda oss framåt mot något annat.

Euskefeurat kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och visst är det underbart att få frossa i galghumor, drastiska metaforer och trotsig uppgivenhet ibland.

Idag är inte en sådan dag. Just idag väljer jag hopp i stället för nederlag. Inte en sån där odrägligt överoptimistisk manisk halleluja-tjosan-hoppfullhet, utan hopp med djup och vemod och glädje. Ett hopp med livserfarenhet och perspektiv.

Livsglädje, tillit och tillförsikt, trots allt.

Fjällen hägrar

Nä, det blir nog ingen vandring den här sommaren.

Men visst blir man sugen när man sitter och tittar på bilderna från förra året.

Minska växthusgaserna med LCHF

Häromsistens tjuvlyssnade jag på mina barn som var djupt inne i en mycket engagerad diskussion om pruttar.

"Pappa brukar prutta!" säger A.
"Ja, så här!" T lägger till en imponerande ljudeffekt med munnen och båda fnissar förtjust.
"Men mamma, hon pruttar aldrig", fortsätter A.
"Nä, aldrig!"

Nöjda med att ha konstaterat detta faktum övergår flickorna till att diskutera vilken av Indiana Jones-filmerna som är bäst egentligen. Jag smyger iväg med ett självbelåtet leende.

Nu kan det ju vara för att jag är så diskret och väluppfostrad som mina barn sällan lägger märke till mina utsläpp.

Eller så är det för att jag äter LCHF.

Sedan jag tog bort pasta, bröd och potatis ur min kosthållning har mina metanutsläpp reducerats med 90 procent. Mitt eget lilla bidrag för att minska växthuseffekten.

Drömmar och visioner

I morse satt jag och barnen och pratade om hur vi skulle vilja leva och bo egentligen. Sexåringen tyckte att jag och hennes pappa skulle bo ihop, i pappas hus, med alla leksaker som fanns i trädgården. Och det skulle vara en stor trädgård, lika stor som pappas trädgård är nu. Och sen skulle vi ha ... (hon gömde handen under bordet och räknade på fingrarna) ... fyra hästar!

Jag förklarade raskt att pappan och jag aldrig kommer att bo ihop igen, men att vi verkligen kunde fixa resten av önskemålen - hus på landet, stor trädgård, hästar.

Åttaåringen spetsade öronen och hoppade in i diskussionen. Ögonen lyste på henne när jag drog till med att vi nog skulle behöva ha ungefär sex hästar, så att alla kunde rida tillsammans och man dessutom kunde ha nån kompis med sig.

Sedan tog vi fram papper och penna och räknade på hela härligheten. Hus vid havet, med stor trädgård och plats för sex hästar och dessutom inköp av alla pållarna (med utrustning). Dessutom pengar över till ett liv i största allmänhet, plus råd att ta semester. Och så måste man ju spara pengar också. Åttaåringen var sekreterare och skrev ner alla utgiftspunkter och belopp. Sexåringen satt i mitt knä och var behjälplig. Vi kom fram till en nätt liten summa.

Det häftigaste av allt var att jag insåg att det inte alls var omöjligt att förverkliga.

Bort längtande vekhet...

ur sotiga bröst, vik bekymmer ur snöhöljda bo.

Ja, jag älskar dessa vemodiga visor av Dan Andersson.

Min yngsta dotter och jag har en särskild nattningsritual. Jag sitter på sängkanten och sjunger "Bort längtan" medan jag stryker henne över ryggen. Hon ligger på mage och blundar och visar med handen på kudden hur hon vill att jag ska göra: klia, massera eller bara klappa mjukt.

Sedan ska vi kramas och pussas 27 gånger, varken mer eller mindre. Sedan får jag en extra hård avslutningskram som ofelbart ger mig kramp i nacken. Det är det värt. När vi har kramats färdigt stoppar jag om henne och går. Hon protesterar lite, för formens skull, innan hon rullar in sig i täcket och slocknar på ett par minuter.

Därefter är det stora tjejens tur. Hon och jag sjunger Fritiof och Carmencita tillsammans, med schwung. Vi förställer våra röster när vi sjunger de olika verserna och fyller i med "borropompom-paada-paada" på rätta ställena. Vi fnissar och skrattar tills vi tappar bort oss i texten och får börja om.

Vi kan ha många konflikter på en dag, mina ungar och jag. Då känns det extra mycket som en gåva att åtminstone få avsluta dagen med att sjunga, kramas och skratta tillsammans.

LCHF, Jante och jag

De senaste veckorna har jag arbetat och funderat mycket på att leva med personlig integritet, att visa mig, vara sann mot mig själv, ta plats...

Trots att jag har ätit lågkolhydratmat i snart fem år, har jag dragit mig för att komma ut ur LCHF-garderoben fullt ut. Många i min omgivning (särskilt min älskade, tålmodiga familj) vet i och för sig att jag äter så här, men jag har ändå svårt att stå för min kosthållning "ända in i kaklet", för att ta till en sportmetafor.

Jag känner mig udda och jobbig. En del bekanta verkar ta uppriktigt illa upp när jag tackar nej till kakan. De flesta är snälla och försöker anpassa kosten efter mina önskemål och då får jag dåligt samvete för att jag är så krånglig. Då är det lättare att undvika sociala sammanhang helt och hållet, eller att le vackert och ta för sig av kakan.

Men precis i detta nu tänker jag att det faktiskt inte spelar så stor roll vad människor runt omkring mig tycker och säger om mig. Jag vet vem jag är och vad jag står för. Jag vet varför jag gör mina val och tycker att jag har goda skäl. Det borde räcka. Jag menar förstås inte att jag tänker bli otrevlig och hänsynslös, jag vill bara inte kompromissa längre. Jag tar med mig egen mat. Jag bjuder själv i stället för att låta mig bjudas. Jag låter bli att äta (på den här kosten står man sig bra även om man råkar hoppa över ett mål mat)...

Jag har nämligen fått nog. Jag vill inte pendla upp och ner i vikt resten av livet, jag vill inte behöva tänka på vikten en enda dag till. Jag vill slippa astma, eksem och sockerdrivna humörsvängningar. Jag vill ha min naturgivna normalvikt. Jag vill ha hälsa, uthållighet, styrka, inre harmoni. Jag vill ha mjuk och hel hud. Jag vill kunna andas utan att det stockar sig i lungorna.

JAG VILL ÄTA LCHF!!!!

Sen blir det inte alltid så i verkligheten. Vanans och Jantes makt är stor. Men jag strävar efter det: att visa mig själv så som jag är och tåla att inte alla människor i hela världen kommer att tycka om den personen.

Nya vindar över Cold Comfort Farm

För femton år sedan kom en film som hette Cold Comfort Farm - har ni sett den? Eller för all del läst boken, som skrevs av Stella Gibbons och kom ut 1932.

Klanen Starkadder lever i fysisk och psykisk misär någonstans på den engelska landsbygden. Familjen styrs med järnhand av gamla matriarken Ada Doom, som inte tillåter att någon flyttar hemifrån eller att något förändras, eftersom hon "saw something nasty in the woodshed" när hon var barn.

Unga föräldralösa släktingen och societetsflickan Flora Poste anländer som en frisk fläkt och rör om i deras förkrympta tillvaro. Det visar sig att ingen, minst av allt Ada Doom själv, har en aning om vad det egentligen var hon såg den där gången för så länge sedan - men otäckt, det var det. Snart blåser förändringens vindar över gården och oanade möjligheter öppnar sig.

På senare tid har jag fått anledning att titta närmare på mitt eget mörka och röriga trädgårdsskjul, sopa undan spindelväv och röja bland allsköns bråte. Varje gång jag har frestats att dra till med med någon ursäkt för att slippa undan, undvika att göra något potentiellt besvärligt eller obehagligt så har jag hört Ada Dooms knarriga gamla röst eka i mitt huvud. "I saw something nasty in the woodshed!"

Nu har jag inga ursäkter kvar längre. Nu är det bara jag och mitt liv.

När får Ursula Nobelpriset?

En av mina älsklingsförfattare är Ursula K. Le Guin. Hennes språkkonst upphör aldrig att förtjusa mig, med sina klockrena, vackra och omtumlande formuleringar och tankegångar. Tyvärr tror jag inte att hon kommer att tilldelas Nobelpriset i litteratur, trots att jag tycker att hon vore en nog så värdig kandidat. Problemet är att hon oftast har skrivit i fel genre: fantasy, science fiction och/eller barnlitteratur. Risken finns att hon inte ens syns på Svenska Akademiens radar. Eller?

Några av mina favoriter

The Earthsea Cycle
The Left Hand of Darkness
Always Coming Home
Steering the Craft
Changing Planes

Läs mer på Ursula K. Le Guins egen hemsida

Ljuvliga underbara

Sitter vid frukostbordet med min äldsta dotter. Den yngsta är ute och far runt kvarteret på cykel, i väntan på att vi ska åka till dagis.

Dottern pratar och funderar. Hon undrar om krig, indianer och cowboys, atombomber och Indiana Jones, allt i en salig blandning. Själv försöker jag svara uppriktigt, lagom sakligt och inte alltför detaljerat på hennes frågor. Tänker att vi inte behöver gå för djupt in i det ofattbart hemska som människor kan utsätta varandra för. Och hur gammal är Harrison Ford egentligen? Inser med ett inre leende att tösen har sin första avståndsförälskelse.

Sedan tappar jag tråden när jag plötsligt verkligen får syn på flickan som sitter där framför mig. Hon lutar huvudet mot armen och ser på mig med sina stora vackra ögon. Hon tar andan ur mig. Så ljuvlig hon är. Intelligent och omtänksam. Ett kraftfullt temperament som spänner om allt från kärlek och engagemang till helig vrede. Vilken styrka hon har. Som jag älskar henne.

Jag överfalls av kärlek och utbrister, "Ljuvliga unge!". Dottern ruskar generat på sig. "Äh, mamma!" svarar hon förtrytsamt men ser ändå rätt nöjd ut.

Samtidigt rusar lillasyster in och meddelar att hon har hittat en lapp i vår brevlåda. Jag reser mig. Dags att duka undan frukosten.

Transformers

Varje självhjälpsexpert värd namnet kommer att tala om det för dig: du blir det du tänker. Med tankens kraft kan du omvandla dig, bli av med kilona, bli framgångsrik, vacker, lyckad och lycklig.

Å andra sidan måste du älska dig själv innan du kan älska någon annan. Självkänsla, självförtroende, tro på dig själv, du duger som du är. Eller hur?

På TV sprutar budskapen. Rynkkrämer, träningredskap. Makeovers, bantningspulver och piller. Du kan bli den du vill vara - och du vill framför allt inte vara den du är nu.

Visst är det något befriande och hoppfullt i att ständigt känna att det finns möjligheter, det är inte kört för mig, trots min medelålder och övervikt. Men skulle det inte vara minst lika befriande att vända blicken bort från naveln och strunta i sig själv ett tag? Blicka ut över omvärlden och ägna sig åt något annat?

Tre för tre

Ibland går du med lite för tung packning. Ryggsäcken får dig att knäa under vikten. Du går med blicken stint fästad i marken framför dina fötter, av rädsla för att snubbla och ramla. Du vet att om du skulle falla kommer du att bli liggande som en sköldpadda på rygg och aldrig ta dig på rätt köl igen.

Fjällandskapet är majestätiskt runt omkring dig, utsikterna svindlande hänförande. Men det ser du inte mycket av, där du knogar på, tyngd av ryggsäcken och plågad av skoskav.

Så kommer du till ett sankt och vattensjukt område. Du försöker balansera på tuvor och stenar för att slippa trampa ner i dyn och blöta ner dig. Den tunga ryggsäcken tvingar dig att vara försiktig, ta korta steg. Du har inte råd med några misstag. Men när du stannar till och och ser dig omkring inser du att du ändå, steg för steg har vinglat dig ut i ett träsk.

Framåt finns inga synliga alternativ. Bakåt ter sig leden helt annorlunda ut än när du gick där alldeles nyss och du ser ingen väg tillbaka. Det är bara för dig att bita ihop och ta steget ut i den sanka gyttjan. Det kalla myrvattnet sipprar in genom kängskaften. Möljan suger tar i dina fötter och du får slita för varje steg. När du väl tagit dig upp på fast mark är du dyngsur och utmattad. Du vill aldrig mer ge dig ut på obekanta stigar.

Men fjällvidderna lockar fortfarande och du bestämmer dig för att byta strategi i stället för att ge upp din dröm. Nu går du igenom din packning med forskande ögon. Byter de tyngsta sakerna mot lättare alternativ, tittar på varje pryl och frågar dig - tjänar den verkligen sitt syfte och gör den min vandring behagligare, lättare, tryggare?

Det visar sig att du har burit med dig en hel del alldeles i onödan. Och i många fall har du gjort alldeles för tunga val, trots att det finns en mängd lättare och mycket bättre alternativ. Bit för bit byter du ut din packning, tills den är fjäderlätt och fylld av saker som ger dig näring och kraft.

Nästa vandring går du med lätta steg och blicken lyft. Du tar in landskapet runt omkring och låter dig hänföras. Alternativa leder syns på långt håll och du kan i lugn och ro se dig omkring medan du går, njuta av upplevelsen och utan större besvär välja den väg som för dig närmare ditt mål.

***

Läs mer om lättpackning på www.fjaderlatt.se


Bild: Vistasdalen augusti 2009, copyright Åsa Pape

Ekon

Min äldsta dotter frågar mig ibland vem jag tycker mest om, henne eller lillasyster? Vem blev jag gladast över att få?

Och jag svarar som föräldrar alltid gör att jag blev precis lika glad för båda. Att jag älskar båda exakt lika mycket och båda mest av allt i hela världen.

En sådan märklig upplevelse det är att vara sina barns förälder och sina föräldrars barn, att leva här mitt emellan, där frågorna fördjupas och får en mångbottnad klang.

Här är vi, länkade i ett oupplösligt pärlband av kärlek och svåra frågor. Dotter till mor, mor till dotter.

Rosenrött och himmelsblått

På väg till stationen funderar jag på träd. På att köpa träd, närmare bestämt.

Genom att investera i ett antal träd på en plantage någonstans i Afrika gör jag förhoppningsvis lite nytta, redan i dag. Kanske bidrar den där skogsodlingen till att hejda ökenspridningen, kanske ger den några människor möjlighet till försörjning och självständighet. En liten droppe i havet, men något konkret som jag ändå kan göra.

Helt oegennyttig skulle min insats inte vara: träden är tänkta att ge en viss avkastning när de så småningom är klara att avverkas och säljas. Och det är rätt snabbväxande träd, klara att huggas om bara 20 år.

Så jag gick där och funderade på min goda gärning och på hur jag samtidigt skulle kunna casha in en nätt liten vinst om 20 år. Men hur ser världen ut om 20 år, egentligen? Hur står det till med transporterna? Har vi råd att frakta virke kors och tvärs över globen eller kommer "mina" träd att säljas lokalt som ved? Kommer den organisation jag köper träden genom att finnas kvar? Kommer vårt samhälle att finnas kvar över huvud taget?

Kanske ska jag investera i mina barns framtid på något helt annat sätt? Lära dem att odla sin mat, hugga ved och mjölka en ko?

En början

All vår början bliver svår heter det. Själv håller jag inte riktigt med. Det är hur lätt som helst att inleda, börja, hoppa in i något. Men att fortsätta, hålla ut, fullfölja, se där har vi det verkligt svåra.

"Skriv om hur det är att vara människa, hur det är att vara Åsa," uppmanade hon mig. "Antar du den utmaningen?"

Jamen, jag har ju inget att komma med, var min första tanke.

Och nu sitter jag här en huvudstupa början senare och ska komma på en fortsättning.

Ja tack då.

Ut och in

Det doftar svagt av något blommigt. Luften är mild som en smekning och jag vill aldrig mer vara inomhus.

Det skaver mot mig, det här inomhuset. Prylarna, dammet, böckerna som slarvar sig i bokhyllan.

Ut, ut ut! Högt i tak, därute. Här inne gränser för min blick vart jag ser.

Men inne, ännu längre in, allra innerst inuti in. Där välver sig det gränslösa och släpper mig fri.