Jag vet inte vad ni tycker, men jag upplever att det finns en allmän inställning i samhället att man som förälder alltid ska ha dåligt samvete. För allt. Jämt. Och sen ska man vara orolig också. Det är så mycket som kan gå snett, från första början med anknytningen och amningen (ja redan under graviditeten förstås, om man råkar äta någon olämplig ost eller så). Sedan är det tillväxtkurvor, vaccinering och språkutveckling. Den livsviktiga sociala träningen måste förstås fungera. Barnen ska ha nyttig mat och få hjälp med att borsta tänderna. De ska sova rätt - antingen i egen säng eller limmade på föräldrarna. Hur man än väljer, gör man garanterat helt fel enligt någon allvetande guru. Barnets liv kommer att bli förstört, sannolikt för gott.
Så har jag levt hela mitt föräldraliv. Med en ständig gnagande känsla av att jag gör något katastrofalt fel som betyder att mina barns liv blir förstörda, i detta nu och för alltid.
Men i söndags upplevde jag för några timmar att allt detta dåliga samvete och den tärande oron bara släppte. Efter den ständiga lurande ångesten över vilken slags mamma jag är och vilken uppväxt jag egentligen ger mina barn, så fick jag nåden att känna total frid.
Jag har skrivit tidigare om den sociala delaktigheten. Vi har jobbat vidare med den och den har gett omtumlande resultat för mig.
Plötsligt börjar mitt dåliga samvete att luckras upp. Jag börjar tänka att rent krasst är mitt jobb att se till att barnen har mat för dagen, tak över huvudet och - eftersom vi lever i ett kyligt klimat - kläder på kroppen. Allt annat är bonus.
Missförstå mig inte. Självklart vill jag att mina barn ska leva ett rikt liv och vara lyckliga. Jag inser bara att lycka måste komma inifrån, även hos barn. Jag kan och vill och bör ge dem så goda förutsättningar för att vara lyckliga som jag någonsin mäktar med. Och det gör jag, efter bästa förmåga. Men jag kan aldrig GÖRA dem lyckliga.
Så jag har trappat ner på ambitionerna att göra dem lyckliga och i stället satsat på att se dem, vara närvarande med dem och att göra dem behövda. Att göra mina barn delaktiga på allvar i vår vardag. Jag har helt enkelt beslutat mig för att barnen ska delta i allt som ingår i ett hushåll. Inte som straff och inte i form av känslomässig utpressning. ("Om ni älskar mig så hjälper ni till med disken", eller "Nu när jag har slitit så mycket med detta så får ni faktiskt lov att...")
Nej, som en väldigt neutral men självklar attityd att om inte ni fanns så skulle ju inte det här gå, ju!
Det som långsamt började gå upp för mig i förra veckan var att dessa delaktiga barn i förlängningen även innebär att jag själv inte behöver vara så j*la urstark och ståndaktig hela tiden. Och inte behöver jag känna mig så ensam och utsatt som ensamstående mamma heller. Jag har ju två otroligt kapabla människor på plats här i mitt liv! De vill inget hellre än att tas i bruk och få bidra till vår överlevnad. Dessutom är de jättetrevliga, jag gillar verkligen dom där båda. Och vi är redan inkörda med varandra, vet hur vi funkar och så. Jättesmidigt! :-)
Och så i söndags föll alla bitar på plats. Vi arbetade tillsammans och sedan lekte vi tillsammans. Jag njöt av mina barn och av livet i fulla drag, kände mig fullkomligt lätt och fri och bekymmerslös. Samvetslös.
