Aldrig för sent att ge upp

Den norrländska nypessimismen är en humorform som tilltalar mig. Hela morgonen har jag gått och gnolat (med ursäkt för klumpig dialekttolkning): "Int' äre nån idé, hä som sku ske sku ske. Å fall smörgåsen ner i potta så no jämt sku smöret ner."

Hur kul som helst.

Fast sen tänker jag lite till och undrar vilka budskap det sänder till/från mitt undermedvetna, när jag upprepar dessa strofer för mig själv, gång på gång.

En annan odödlig refräng är att "...det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall."

Hm...

Symboler är viktiga i våra liv. De säger något om hur vi ser på oss själva och tillvaron och de kan leda oss framåt mot något annat.

Euskefeurat kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och visst är det underbart att få frossa i galghumor, drastiska metaforer och trotsig uppgivenhet ibland.

Idag är inte en sådan dag. Just idag väljer jag hopp i stället för nederlag. Inte en sån där odrägligt överoptimistisk manisk halleluja-tjosan-hoppfullhet, utan hopp med djup och vemod och glädje. Ett hopp med livserfarenhet och perspektiv.

Livsglädje, tillit och tillförsikt, trots allt.

Fjällen hägrar

Nä, det blir nog ingen vandring den här sommaren.

Men visst blir man sugen när man sitter och tittar på bilderna från förra året.

Minska växthusgaserna med LCHF

Häromsistens tjuvlyssnade jag på mina barn som var djupt inne i en mycket engagerad diskussion om pruttar.

"Pappa brukar prutta!" säger A.
"Ja, så här!" T lägger till en imponerande ljudeffekt med munnen och båda fnissar förtjust.
"Men mamma, hon pruttar aldrig", fortsätter A.
"Nä, aldrig!"

Nöjda med att ha konstaterat detta faktum övergår flickorna till att diskutera vilken av Indiana Jones-filmerna som är bäst egentligen. Jag smyger iväg med ett självbelåtet leende.

Nu kan det ju vara för att jag är så diskret och väluppfostrad som mina barn sällan lägger märke till mina utsläpp.

Eller så är det för att jag äter LCHF.

Sedan jag tog bort pasta, bröd och potatis ur min kosthållning har mina metanutsläpp reducerats med 90 procent. Mitt eget lilla bidrag för att minska växthuseffekten.

Drömmar och visioner

I morse satt jag och barnen och pratade om hur vi skulle vilja leva och bo egentligen. Sexåringen tyckte att jag och hennes pappa skulle bo ihop, i pappas hus, med alla leksaker som fanns i trädgården. Och det skulle vara en stor trädgård, lika stor som pappas trädgård är nu. Och sen skulle vi ha ... (hon gömde handen under bordet och räknade på fingrarna) ... fyra hästar!

Jag förklarade raskt att pappan och jag aldrig kommer att bo ihop igen, men att vi verkligen kunde fixa resten av önskemålen - hus på landet, stor trädgård, hästar.

Åttaåringen spetsade öronen och hoppade in i diskussionen. Ögonen lyste på henne när jag drog till med att vi nog skulle behöva ha ungefär sex hästar, så att alla kunde rida tillsammans och man dessutom kunde ha nån kompis med sig.

Sedan tog vi fram papper och penna och räknade på hela härligheten. Hus vid havet, med stor trädgård och plats för sex hästar och dessutom inköp av alla pållarna (med utrustning). Dessutom pengar över till ett liv i största allmänhet, plus råd att ta semester. Och så måste man ju spara pengar också. Åttaåringen var sekreterare och skrev ner alla utgiftspunkter och belopp. Sexåringen satt i mitt knä och var behjälplig. Vi kom fram till en nätt liten summa.

Det häftigaste av allt var att jag insåg att det inte alls var omöjligt att förverkliga.