Detta samvete

Jag vet inte vad ni tycker, men jag upplever att det finns en allmän inställning i samhället att man som förälder alltid ska ha dåligt samvete. För allt. Jämt. Och sen ska man vara orolig också. Det är så mycket som kan gå snett, från första början med anknytningen och amningen (ja redan under graviditeten förstås, om man råkar äta någon olämplig ost eller så). Sedan är det tillväxtkurvor, vaccinering och språkutveckling. Den livsviktiga sociala träningen måste förstås fungera. Barnen ska ha nyttig mat och få hjälp med att borsta tänderna. De ska sova rätt - antingen i egen säng eller limmade på föräldrarna. Hur man än väljer, gör man garanterat helt fel enligt någon allvetande guru. Barnets liv kommer att bli förstört, sannolikt för gott.

Så har jag levt hela mitt föräldraliv. Med en ständig gnagande känsla av att jag gör något katastrofalt fel som betyder att mina barns liv blir förstörda, i detta nu och för alltid.

Men i söndags upplevde jag för några timmar att allt detta dåliga samvete och den tärande oron bara släppte. Efter den ständiga lurande ångesten över vilken slags mamma jag är och vilken uppväxt jag egentligen ger mina barn, så fick jag nåden att känna total frid.

Jag har skrivit tidigare om den sociala delaktigheten. Vi har jobbat vidare med den och den har gett omtumlande resultat för mig.

Plötsligt börjar mitt dåliga samvete att luckras upp. Jag börjar tänka att rent krasst är mitt jobb att se till att barnen har mat för dagen, tak över huvudet och - eftersom vi lever i ett kyligt klimat - kläder på kroppen. Allt annat är bonus.

Missförstå mig inte. Självklart vill jag att mina barn ska leva ett rikt liv och vara lyckliga. Jag inser bara att lycka måste komma inifrån, även hos barn. Jag kan och vill och bör ge dem så goda förutsättningar för att vara lyckliga som jag någonsin mäktar med. Och det gör jag, efter bästa förmåga. Men jag kan aldrig GÖRA dem lyckliga.

Så jag har trappat ner på ambitionerna att göra dem lyckliga och i stället satsat på att se dem, vara närvarande med dem och att göra dem behövda. Att göra mina barn delaktiga på allvar i vår vardag. Jag har helt enkelt beslutat mig för att barnen ska delta i allt som ingår i ett hushåll. Inte som straff och inte i form av känslomässig utpressning. ("Om ni älskar mig så hjälper ni till med disken", eller "Nu när jag har slitit så mycket med detta så får ni faktiskt lov att...")

Nej, som en väldigt neutral men självklar attityd att om inte ni fanns så skulle ju inte det här gå, ju!

Det som långsamt började gå upp för mig i förra veckan var att dessa delaktiga barn i förlängningen även innebär att jag själv inte behöver vara så j*la urstark och ståndaktig hela tiden. Och inte behöver jag känna mig så ensam och utsatt som ensamstående mamma heller. Jag har ju två otroligt kapabla människor på plats här i mitt liv! De vill inget hellre än att tas i bruk och få bidra till vår överlevnad. Dessutom är de jättetrevliga, jag gillar verkligen dom där båda. Och vi är redan inkörda med varandra, vet hur vi funkar och så. Jättesmidigt! :-)

Och så i söndags föll alla bitar på plats. Vi arbetade tillsammans och sedan lekte vi tillsammans. Jag njöt av mina barn och av livet i fulla drag, kände mig fullkomligt lätt och fri och bekymmerslös. Samvetslös.

Yogagåsen

Jag var med kompisarna på lördagens obligatoriska yogapass idag. Oj, så jobbigt det var! Jag var alldeles darrig i kroppen när jag kom hem. Men ack, så skönt!

Fantastiskt med en träningsmetod som är så mjuk och tuff samtidigt, som gymnastiserar både kropp och själ. Efteråt känner man sig både stark och avspänd. Och lång! (Hihi, ni som sett mig i verkligheten har tillstånd att skratta.)

Ytterligare en underbar sak med dessa lördagspass är att jag har ett fantastiskt litet nätverk av kompisar som gör det möjligt för mig att träna så här. Dels genom att göra mig sällskap till yogan, dels genom att ställa upp och vara barnvakt varannan vecka, så att jag verkligen kommer mig iväg vareviga lördag.

I tillägg till dessa goda vänner är jag omgiven av ett vackert nät av människor som vill mig väl. Nätet sprider sig över Sverige och faktiskt över hela klotet. Deras välvilja och stöd finns hela tiden där som en liten varm medvind i ryggen på mig. När det stormar hårt kanske jag inte alltid känner den där lätta, stödjande handen bakom mig. Men den har säkert hindrat mig från att falla fler gånger än jag själv anar.

Så varje lördag påminns jag om detta underbara mirakel med alla dessa goda människor. Varje lördag blir jag extra glad och tacksam över mitt liv. Med största sannolikhet är det minst lika välgörande som själva träningen.

Tack alla ni för att ni finns.

Den nödvändiga delaktigheten

En av mina älskade ungar har haft vissa bekymmer. Dessa bekymmer har spillt över på resten av familjen i form av ilskna/hysteriska/arga/högljudda utbrott i tid och otid. Mest otid om du frågar oss andra... Under ett särskilt minnesvärt lågvattenmärke fann jag mig själv instängd i badrummet, fullkomligt handfallen och i tårar, medan sexåringen stod utanför och vrålade och ryckte i dörren. Inte precis vad jag hade tänkt mig när jag drömde om att få barn en gång i tiden.

Inspiration och mod att fortsätta mitt liv som förälder efter denna nedslående erfarenhet hämtade jag från Anna Wahlgrens föräldraforum. Wahlgrenskan väcker starka känslor och själv kan jag bara säga att ibland får jag spader på hennes tvärsäkerhet, ibland är hon min guru. Det jag verkligen gillar är hennes orubbliga tro på både föräldrar och barn.

Min stora uppenbarelse när jag sökte på "sexåringar" i diskussionsforumet på hennes sajt var för det första att jag är inte ensam om att plötsligt ha en bortbyting i hemmet och för det andra att barnen har ett starkt behov av att vara delaktiga, behövda, i familjen. Hm... Social delaktighet! Barnen ska bidra till familjens överlevnad. Jamen självklart!

Sagt och gjort. Barnen hämtades på fritids och på hemvägen diskuterade vi vad som behövs i ett hem, vad man gör i en familj och vad man kan bidra med när man är åtta eller sex år. Flickorna hade massor av kloka förslag och blev väldigt engagerade.

Jag har för egen del strävat efter att ha känslan av att det är absolut livsnödvändigt att döttrarna gör sin del. Vi kommer helt enkelt inte att klara oss annars. Katterna svälter ihjäl, disken samlas på hög, tvätten möglar och tja... det går bara inte utan att T och A gör sin del!

Under den här första veckan av livsviktiga uppdrag skurade A golvet tre gånger, T tömde kattlådan två (under mycket stånk och stön, obegripligt att katter kan producera så mycket!), båda flickorna deltog i frukost- och middagslagning varje dag, de laddade tvättmaskiner, körde diskmaskiner, diskade handdisk ... tja, de gjorde en enorm nytta helt enkelt.

Och de var glada, entusiastiska och mycket stolta över sina egna insatser. Och A fick en (1) total härdsmälta på hela veckan, jämfört med fyra-fem om dagen veckan innan.

Nu laddar jag för nästa barnvecka och nya livsviktiga uppdrag.

Sportfånen skymtar fram

Träningsrapport: löpning/gång längs "Gjuterislingan", 5,8 km.

Sprang 4 x 5 minuter, gick några minuter mellan varje löpintervall. Jätteskönt! Helt otroligt vad jag verkligen älskar att springa! Hade så gärna velat orka mer och längre.

Men nu är det hållbar och långsiktig träning som gäller för Gåsmor. Så nu får jag faktiskt inte springa mer förrän på måndag. Jag längtar!

Min sportfåne och jag

Jaha, så tog jag ett djupt andetag och kastade mig ut i ett nytt projekt. Projektet "locka fram min inre sportfåne".

Under hela mitt vuxna liv har jag försökt övertyga mig själv om motionens förträfflighet med argument av typen "jag mår så bra av det". Jorå, funkar ibland. Periodvis. Men jag vill vara vältränad och frisk och må bra jämt.

Det senaste halvårets upplevelser har verkligen fått mig att inse hur avgörande det är för mig med fysisk aktivitet och utomhusvistelse. Jag börjar förstå på fullaste allvar att det är en fråga om, tja, liv och död faktiskt. Låter dramatiskt, men så illa är det.

Att fortsätta livet som soffpotatis kommer kanske inte att döda mig i morgon, men jag är säker på att jag förlorar åratal av mitt liv om jag inte rör på baken. Och kvaliteten på de år jag i så fall har kvar kommer att vara ganska kass.

Så. Jag vill ut och röra på mig för att må bra både fysiskt och psykiskt. Jag vill trivas i min kropp. Jag vill orka med vardagen.

Så. Hur motiverar jag mig? Hur lockar vi fram den där blyga lilla sportfånen som dolt sig så väl i så många år?

Lätt som en plätt: Jag har anmält mig till tjejvasan den 26 februari 2011.

Om fem månader ska jag alltså orka åka skidor i tre mil!

Ett annat liv på måndag

Varannan vecka är jag ensamstående mamma. Varannan vecka lever jag det fria singellivet.

På måndagar börjar jag mitt nya liv, om och om igen. Och undrar och undrar. Tar barnen skada av detta ständiga skiftande mellan två helt olika hushåll, föräldrar och vardagssystem? Hur stor i så fall? Hur stor skada hade de tagit om vi hade fortsatt att leva tillsammans?

Skadas föräldra-barnrelationen på något ohjälpligt sätt? Blir den så oändligt viktiga anknytningen sämre?

Samtidigt är jag fullkomligt säker på att både jag och ex-maken har det otroligt mycket bättre på var sitt håll än tillsammans.

Barnen lever nu med en far och en mor som var och en för sig verkar ha det riktigt bra i sina liv, som är glada oftare än förut och som alltid skiner upp vid anblicken av sina barn, de där måndagarna.

Barnveckorna ... den underbara tryggheten och självklarheten i vardagslivets struktur, som bara måste finnas där och funka. Lyckan i alla trivialiteter. Tandborstning, frukost. Var har du ryggsäcken? Har du allt du behöver nu? Bamseläsning och läxläsning. Kort och kulor och utklädningslekar och tv-spel och stjärnornas krig. En stor och bänglig unge som ligger som limmad mot mig i sängen och ständigt flyttar efter när jag makar åt mig för att få lite utrymme. Till slut ligger jag utträngd vid sängens yttersta kant, med barnets halvöppna mun tätt emot min axel och hennes arm över min hals.

Vuxenveckorna ... den ofattbara lyxen att få rå sin tid helt utan andra krav än vad jobbet ställer. Att få försjunka totalt i en uppgift, utan risk att bli avbruten. Kunna gå över golvet utan risk att trampa på legobitar. Laga mat som jag själv tycker om utan att få höra besvikna utrop. Utrymmet för kvällsaktiviteter, resor, socialt umgänge utan bekymmer för vem som ska ta hand om barnen.

De olika liven berikas och fördjupas av denna ständiga växelverkan. Inte hade jag kunnat njuta så mycket av diskbänksrealismen tillsammans med barnen utan de där dagarna i fullständig frihet. Jag hade sannerligen inte njutit i så stora drag av den ensamma tiden om den inte hade haft en så tydlig slutpunkt, på måndag.

Aldrig för sent att ge upp

Den norrländska nypessimismen är en humorform som tilltalar mig. Hela morgonen har jag gått och gnolat (med ursäkt för klumpig dialekttolkning): "Int' äre nån idé, hä som sku ske sku ske. Å fall smörgåsen ner i potta så no jämt sku smöret ner."

Hur kul som helst.

Fast sen tänker jag lite till och undrar vilka budskap det sänder till/från mitt undermedvetna, när jag upprepar dessa strofer för mig själv, gång på gång.

En annan odödlig refräng är att "...det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall."

Hm...

Symboler är viktiga i våra liv. De säger något om hur vi ser på oss själva och tillvaron och de kan leda oss framåt mot något annat.

Euskefeurat kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och visst är det underbart att få frossa i galghumor, drastiska metaforer och trotsig uppgivenhet ibland.

Idag är inte en sådan dag. Just idag väljer jag hopp i stället för nederlag. Inte en sån där odrägligt överoptimistisk manisk halleluja-tjosan-hoppfullhet, utan hopp med djup och vemod och glädje. Ett hopp med livserfarenhet och perspektiv.

Livsglädje, tillit och tillförsikt, trots allt.