Yogagåsen

Jag var med kompisarna på lördagens obligatoriska yogapass idag. Oj, så jobbigt det var! Jag var alldeles darrig i kroppen när jag kom hem. Men ack, så skönt!

Fantastiskt med en träningsmetod som är så mjuk och tuff samtidigt, som gymnastiserar både kropp och själ. Efteråt känner man sig både stark och avspänd. Och lång! (Hihi, ni som sett mig i verkligheten har tillstånd att skratta.)

Ytterligare en underbar sak med dessa lördagspass är att jag har ett fantastiskt litet nätverk av kompisar som gör det möjligt för mig att träna så här. Dels genom att göra mig sällskap till yogan, dels genom att ställa upp och vara barnvakt varannan vecka, så att jag verkligen kommer mig iväg vareviga lördag.

I tillägg till dessa goda vänner är jag omgiven av ett vackert nät av människor som vill mig väl. Nätet sprider sig över Sverige och faktiskt över hela klotet. Deras välvilja och stöd finns hela tiden där som en liten varm medvind i ryggen på mig. När det stormar hårt kanske jag inte alltid känner den där lätta, stödjande handen bakom mig. Men den har säkert hindrat mig från att falla fler gånger än jag själv anar.

Så varje lördag påminns jag om detta underbara mirakel med alla dessa goda människor. Varje lördag blir jag extra glad och tacksam över mitt liv. Med största sannolikhet är det minst lika välgörande som själva träningen.

Tack alla ni för att ni finns.

Den nödvändiga delaktigheten

En av mina älskade ungar har haft vissa bekymmer. Dessa bekymmer har spillt över på resten av familjen i form av ilskna/hysteriska/arga/högljudda utbrott i tid och otid. Mest otid om du frågar oss andra... Under ett särskilt minnesvärt lågvattenmärke fann jag mig själv instängd i badrummet, fullkomligt handfallen och i tårar, medan sexåringen stod utanför och vrålade och ryckte i dörren. Inte precis vad jag hade tänkt mig när jag drömde om att få barn en gång i tiden.

Inspiration och mod att fortsätta mitt liv som förälder efter denna nedslående erfarenhet hämtade jag från Anna Wahlgrens föräldraforum. Wahlgrenskan väcker starka känslor och själv kan jag bara säga att ibland får jag spader på hennes tvärsäkerhet, ibland är hon min guru. Det jag verkligen gillar är hennes orubbliga tro på både föräldrar och barn.

Min stora uppenbarelse när jag sökte på "sexåringar" i diskussionsforumet på hennes sajt var för det första att jag är inte ensam om att plötsligt ha en bortbyting i hemmet och för det andra att barnen har ett starkt behov av att vara delaktiga, behövda, i familjen. Hm... Social delaktighet! Barnen ska bidra till familjens överlevnad. Jamen självklart!

Sagt och gjort. Barnen hämtades på fritids och på hemvägen diskuterade vi vad som behövs i ett hem, vad man gör i en familj och vad man kan bidra med när man är åtta eller sex år. Flickorna hade massor av kloka förslag och blev väldigt engagerade.

Jag har för egen del strävat efter att ha känslan av att det är absolut livsnödvändigt att döttrarna gör sin del. Vi kommer helt enkelt inte att klara oss annars. Katterna svälter ihjäl, disken samlas på hög, tvätten möglar och tja... det går bara inte utan att T och A gör sin del!

Under den här första veckan av livsviktiga uppdrag skurade A golvet tre gånger, T tömde kattlådan två (under mycket stånk och stön, obegripligt att katter kan producera så mycket!), båda flickorna deltog i frukost- och middagslagning varje dag, de laddade tvättmaskiner, körde diskmaskiner, diskade handdisk ... tja, de gjorde en enorm nytta helt enkelt.

Och de var glada, entusiastiska och mycket stolta över sina egna insatser. Och A fick en (1) total härdsmälta på hela veckan, jämfört med fyra-fem om dagen veckan innan.

Nu laddar jag för nästa barnvecka och nya livsviktiga uppdrag.

Sportfånen skymtar fram

Träningsrapport: löpning/gång längs "Gjuterislingan", 5,8 km.

Sprang 4 x 5 minuter, gick några minuter mellan varje löpintervall. Jätteskönt! Helt otroligt vad jag verkligen älskar att springa! Hade så gärna velat orka mer och längre.

Men nu är det hållbar och långsiktig träning som gäller för Gåsmor. Så nu får jag faktiskt inte springa mer förrän på måndag. Jag längtar!

Min sportfåne och jag

Jaha, så tog jag ett djupt andetag och kastade mig ut i ett nytt projekt. Projektet "locka fram min inre sportfåne".

Under hela mitt vuxna liv har jag försökt övertyga mig själv om motionens förträfflighet med argument av typen "jag mår så bra av det". Jorå, funkar ibland. Periodvis. Men jag vill vara vältränad och frisk och må bra jämt.

Det senaste halvårets upplevelser har verkligen fått mig att inse hur avgörande det är för mig med fysisk aktivitet och utomhusvistelse. Jag börjar förstå på fullaste allvar att det är en fråga om, tja, liv och död faktiskt. Låter dramatiskt, men så illa är det.

Att fortsätta livet som soffpotatis kommer kanske inte att döda mig i morgon, men jag är säker på att jag förlorar åratal av mitt liv om jag inte rör på baken. Och kvaliteten på de år jag i så fall har kvar kommer att vara ganska kass.

Så. Jag vill ut och röra på mig för att må bra både fysiskt och psykiskt. Jag vill trivas i min kropp. Jag vill orka med vardagen.

Så. Hur motiverar jag mig? Hur lockar vi fram den där blyga lilla sportfånen som dolt sig så väl i så många år?

Lätt som en plätt: Jag har anmält mig till tjejvasan den 26 februari 2011.

Om fem månader ska jag alltså orka åka skidor i tre mil!