En av mina älskade ungar har haft vissa bekymmer. Dessa bekymmer har spillt över på resten av familjen i form av ilskna/hysteriska/arga/högljudda utbrott i tid och otid. Mest otid om du frågar oss andra... Under ett särskilt minnesvärt lågvattenmärke fann jag mig själv instängd i badrummet, fullkomligt handfallen och i tårar, medan sexåringen stod utanför och vrålade och ryckte i dörren. Inte precis vad jag hade tänkt mig när jag drömde om att få barn en gång i tiden.
Inspiration och mod att fortsätta mitt liv som förälder efter denna nedslående erfarenhet hämtade jag från Anna Wahlgrens föräldraforum. Wahlgrenskan väcker starka känslor och själv kan jag bara säga att ibland får jag spader på hennes tvärsäkerhet, ibland är hon min guru. Det jag verkligen gillar är hennes orubbliga tro på både föräldrar och barn.
Min stora uppenbarelse när jag sökte på "sexåringar" i diskussionsforumet på hennes sajt var för det första att jag är inte ensam om att plötsligt ha en bortbyting i hemmet och för det andra att barnen har ett starkt behov av att vara delaktiga, behövda, i familjen. Hm... Social delaktighet! Barnen ska bidra till familjens överlevnad. Jamen självklart!
Sagt och gjort. Barnen hämtades på fritids och på hemvägen diskuterade vi vad som behövs i ett hem, vad man gör i en familj och vad man kan bidra med när man är åtta eller sex år. Flickorna hade massor av kloka förslag och blev väldigt engagerade.
Jag har för egen del strävat efter att ha känslan av att det är absolut livsnödvändigt att döttrarna gör sin del. Vi kommer helt enkelt inte att klara oss annars. Katterna svälter ihjäl, disken samlas på hög, tvätten möglar och tja... det går bara inte utan att T och A gör sin del!
Under den här första veckan av livsviktiga uppdrag skurade A golvet tre gånger, T tömde kattlådan två (under mycket stånk och stön, obegripligt att katter kan producera så mycket!), båda flickorna deltog i frukost- och middagslagning varje dag, de laddade tvättmaskiner, körde diskmaskiner, diskade handdisk ... tja, de gjorde en enorm nytta helt enkelt.
Och de var glada, entusiastiska och mycket stolta över sina egna insatser. Och A fick en (1) total härdsmälta på hela veckan, jämfört med fyra-fem om dagen veckan innan.
Nu laddar jag för nästa barnvecka och nya livsviktiga uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar