ur sotiga bröst, vik bekymmer ur snöhöljda bo.
Ja, jag älskar dessa vemodiga visor av Dan Andersson.
Min yngsta dotter och jag har en särskild nattningsritual. Jag sitter på sängkanten och sjunger "Bort längtan" medan jag stryker henne över ryggen. Hon ligger på mage och blundar och visar med handen på kudden hur hon vill att jag ska göra: klia, massera eller bara klappa mjukt.
Sedan ska vi kramas och pussas 27 gånger, varken mer eller mindre. Sedan får jag en extra hård avslutningskram som ofelbart ger mig kramp i nacken. Det är det värt. När vi har kramats färdigt stoppar jag om henne och går. Hon protesterar lite, för formens skull, innan hon rullar in sig i täcket och slocknar på ett par minuter.
Därefter är det stora tjejens tur. Hon och jag sjunger Fritiof och Carmencita tillsammans, med schwung. Vi förställer våra röster när vi sjunger de olika verserna och fyller i med "borropompom-paada-paada" på rätta ställena. Vi fnissar och skrattar tills vi tappar bort oss i texten och får börja om.
Vi kan ha många konflikter på en dag, mina ungar och jag. Då känns det extra mycket som en gåva att åtminstone få avsluta dagen med att sjunga, kramas och skratta tillsammans.
lördag 12 juni 2010
torsdag 10 juni 2010
LCHF, Jante och jag
De senaste veckorna har jag arbetat och funderat mycket på att leva med personlig integritet, att visa mig, vara sann mot mig själv, ta plats...
Trots att jag har ätit lågkolhydratmat i snart fem år, har jag dragit mig för att komma ut ur LCHF-garderoben fullt ut. Många i min omgivning (särskilt min älskade, tålmodiga familj) vet i och för sig att jag äter så här, men jag har ändå svårt att stå för min kosthållning "ända in i kaklet", för att ta till en sportmetafor.
Jag känner mig udda och jobbig. En del bekanta verkar ta uppriktigt illa upp när jag tackar nej till kakan. De flesta är snälla och försöker anpassa kosten efter mina önskemål och då får jag dåligt samvete för att jag är så krånglig. Då är det lättare att undvika sociala sammanhang helt och hållet, eller att le vackert och ta för sig av kakan.
Men precis i detta nu tänker jag att det faktiskt inte spelar så stor roll vad människor runt omkring mig tycker och säger om mig. Jag vet vem jag är och vad jag står för. Jag vet varför jag gör mina val och tycker att jag har goda skäl. Det borde räcka. Jag menar förstås inte att jag tänker bli otrevlig och hänsynslös, jag vill bara inte kompromissa längre. Jag tar med mig egen mat. Jag bjuder själv i stället för att låta mig bjudas. Jag låter bli att äta (på den här kosten står man sig bra även om man råkar hoppa över ett mål mat)...
Jag har nämligen fått nog. Jag vill inte pendla upp och ner i vikt resten av livet, jag vill inte behöva tänka på vikten en enda dag till. Jag vill slippa astma, eksem och sockerdrivna humörsvängningar. Jag vill ha min naturgivna normalvikt. Jag vill ha hälsa, uthållighet, styrka, inre harmoni. Jag vill ha mjuk och hel hud. Jag vill kunna andas utan att det stockar sig i lungorna.
JAG VILL ÄTA LCHF!!!!
Sen blir det inte alltid så i verkligheten. Vanans och Jantes makt är stor. Men jag strävar efter det: att visa mig själv så som jag är och tåla att inte alla människor i hela världen kommer att tycka om den personen.
Trots att jag har ätit lågkolhydratmat i snart fem år, har jag dragit mig för att komma ut ur LCHF-garderoben fullt ut. Många i min omgivning (särskilt min älskade, tålmodiga familj) vet i och för sig att jag äter så här, men jag har ändå svårt att stå för min kosthållning "ända in i kaklet", för att ta till en sportmetafor.
Jag känner mig udda och jobbig. En del bekanta verkar ta uppriktigt illa upp när jag tackar nej till kakan. De flesta är snälla och försöker anpassa kosten efter mina önskemål och då får jag dåligt samvete för att jag är så krånglig. Då är det lättare att undvika sociala sammanhang helt och hållet, eller att le vackert och ta för sig av kakan.
Men precis i detta nu tänker jag att det faktiskt inte spelar så stor roll vad människor runt omkring mig tycker och säger om mig. Jag vet vem jag är och vad jag står för. Jag vet varför jag gör mina val och tycker att jag har goda skäl. Det borde räcka. Jag menar förstås inte att jag tänker bli otrevlig och hänsynslös, jag vill bara inte kompromissa längre. Jag tar med mig egen mat. Jag bjuder själv i stället för att låta mig bjudas. Jag låter bli att äta (på den här kosten står man sig bra även om man råkar hoppa över ett mål mat)...
Jag har nämligen fått nog. Jag vill inte pendla upp och ner i vikt resten av livet, jag vill inte behöva tänka på vikten en enda dag till. Jag vill slippa astma, eksem och sockerdrivna humörsvängningar. Jag vill ha min naturgivna normalvikt. Jag vill ha hälsa, uthållighet, styrka, inre harmoni. Jag vill ha mjuk och hel hud. Jag vill kunna andas utan att det stockar sig i lungorna.
JAG VILL ÄTA LCHF!!!!
Sen blir det inte alltid så i verkligheten. Vanans och Jantes makt är stor. Men jag strävar efter det: att visa mig själv så som jag är och tåla att inte alla människor i hela världen kommer att tycka om den personen.
måndag 7 juni 2010
Nya vindar över Cold Comfort Farm
För femton år sedan kom en film som hette Cold Comfort Farm - har ni sett den? Eller för all del läst boken, som skrevs av Stella Gibbons och kom ut 1932.
Klanen Starkadder lever i fysisk och psykisk misär någonstans på den engelska landsbygden. Familjen styrs med järnhand av gamla matriarken Ada Doom, som inte tillåter att någon flyttar hemifrån eller att något förändras, eftersom hon "saw something nasty in the woodshed" när hon var barn.
Unga föräldralösa släktingen och societetsflickan Flora Poste anländer som en frisk fläkt och rör om i deras förkrympta tillvaro. Det visar sig att ingen, minst av allt Ada Doom själv, har en aning om vad det egentligen var hon såg den där gången för så länge sedan - men otäckt, det var det. Snart blåser förändringens vindar över gården och oanade möjligheter öppnar sig.
På senare tid har jag fått anledning att titta närmare på mitt eget mörka och röriga trädgårdsskjul, sopa undan spindelväv och röja bland allsköns bråte. Varje gång jag har frestats att dra till med med någon ursäkt för att slippa undan, undvika att göra något potentiellt besvärligt eller obehagligt så har jag hört Ada Dooms knarriga gamla röst eka i mitt huvud. "I saw something nasty in the woodshed!"
Nu har jag inga ursäkter kvar längre. Nu är det bara jag och mitt liv.
Klanen Starkadder lever i fysisk och psykisk misär någonstans på den engelska landsbygden. Familjen styrs med järnhand av gamla matriarken Ada Doom, som inte tillåter att någon flyttar hemifrån eller att något förändras, eftersom hon "saw something nasty in the woodshed" när hon var barn.
Unga föräldralösa släktingen och societetsflickan Flora Poste anländer som en frisk fläkt och rör om i deras förkrympta tillvaro. Det visar sig att ingen, minst av allt Ada Doom själv, har en aning om vad det egentligen var hon såg den där gången för så länge sedan - men otäckt, det var det. Snart blåser förändringens vindar över gården och oanade möjligheter öppnar sig.
På senare tid har jag fått anledning att titta närmare på mitt eget mörka och röriga trädgårdsskjul, sopa undan spindelväv och röja bland allsköns bråte. Varje gång jag har frestats att dra till med med någon ursäkt för att slippa undan, undvika att göra något potentiellt besvärligt eller obehagligt så har jag hört Ada Dooms knarriga gamla röst eka i mitt huvud. "I saw something nasty in the woodshed!"
Nu har jag inga ursäkter kvar längre. Nu är det bara jag och mitt liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)