Ekon

Min äldsta dotter frågar mig ibland vem jag tycker mest om, henne eller lillasyster? Vem blev jag gladast över att få?

Och jag svarar som föräldrar alltid gör att jag blev precis lika glad för båda. Att jag älskar båda exakt lika mycket och båda mest av allt i hela världen.

En sådan märklig upplevelse det är att vara sina barns förälder och sina föräldrars barn, att leva här mitt emellan, där frågorna fördjupas och får en mångbottnad klang.

Här är vi, länkade i ett oupplösligt pärlband av kärlek och svåra frågor. Dotter till mor, mor till dotter.

Rosenrött och himmelsblått

På väg till stationen funderar jag på träd. På att köpa träd, närmare bestämt.

Genom att investera i ett antal träd på en plantage någonstans i Afrika gör jag förhoppningsvis lite nytta, redan i dag. Kanske bidrar den där skogsodlingen till att hejda ökenspridningen, kanske ger den några människor möjlighet till försörjning och självständighet. En liten droppe i havet, men något konkret som jag ändå kan göra.

Helt oegennyttig skulle min insats inte vara: träden är tänkta att ge en viss avkastning när de så småningom är klara att avverkas och säljas. Och det är rätt snabbväxande träd, klara att huggas om bara 20 år.

Så jag gick där och funderade på min goda gärning och på hur jag samtidigt skulle kunna casha in en nätt liten vinst om 20 år. Men hur ser världen ut om 20 år, egentligen? Hur står det till med transporterna? Har vi råd att frakta virke kors och tvärs över globen eller kommer "mina" träd att säljas lokalt som ved? Kommer den organisation jag köper träden genom att finnas kvar? Kommer vårt samhälle att finnas kvar över huvud taget?

Kanske ska jag investera i mina barns framtid på något helt annat sätt? Lära dem att odla sin mat, hugga ved och mjölka en ko?

En början

All vår början bliver svår heter det. Själv håller jag inte riktigt med. Det är hur lätt som helst att inleda, börja, hoppa in i något. Men att fortsätta, hålla ut, fullfölja, se där har vi det verkligt svåra.

"Skriv om hur det är att vara människa, hur det är att vara Åsa," uppmanade hon mig. "Antar du den utmaningen?"

Jamen, jag har ju inget att komma med, var min första tanke.

Och nu sitter jag här en huvudstupa början senare och ska komma på en fortsättning.

Ja tack då.

Ut och in

Det doftar svagt av något blommigt. Luften är mild som en smekning och jag vill aldrig mer vara inomhus.

Det skaver mot mig, det här inomhuset. Prylarna, dammet, böckerna som slarvar sig i bokhyllan.

Ut, ut ut! Högt i tak, därute. Här inne gränser för min blick vart jag ser.

Men inne, ännu längre in, allra innerst inuti in. Där välver sig det gränslösa och släpper mig fri.