För femton år sedan kom en film som hette Cold Comfort Farm - har ni sett den? Eller för all del läst boken, som skrevs av Stella Gibbons och kom ut 1932.
Klanen Starkadder lever i fysisk och psykisk misär någonstans på den engelska landsbygden. Familjen styrs med järnhand av gamla matriarken Ada Doom, som inte tillåter att någon flyttar hemifrån eller att något förändras, eftersom hon "saw something nasty in the woodshed" när hon var barn.
Unga föräldralösa släktingen och societetsflickan Flora Poste anländer som en frisk fläkt och rör om i deras förkrympta tillvaro. Det visar sig att ingen, minst av allt Ada Doom själv, har en aning om vad det egentligen var hon såg den där gången för så länge sedan - men otäckt, det var det. Snart blåser förändringens vindar över gården och oanade möjligheter öppnar sig.
På senare tid har jag fått anledning att titta närmare på mitt eget mörka och röriga trädgårdsskjul, sopa undan spindelväv och röja bland allsköns bråte. Varje gång jag har frestats att dra till med med någon ursäkt för att slippa undan, undvika att göra något potentiellt besvärligt eller obehagligt så har jag hört Ada Dooms knarriga gamla röst eka i mitt huvud. "I saw something nasty in the woodshed!"
Nu har jag inga ursäkter kvar längre. Nu är det bara jag och mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar