LCHF, Jante och jag

De senaste veckorna har jag arbetat och funderat mycket på att leva med personlig integritet, att visa mig, vara sann mot mig själv, ta plats...

Trots att jag har ätit lågkolhydratmat i snart fem år, har jag dragit mig för att komma ut ur LCHF-garderoben fullt ut. Många i min omgivning (särskilt min älskade, tålmodiga familj) vet i och för sig att jag äter så här, men jag har ändå svårt att stå för min kosthållning "ända in i kaklet", för att ta till en sportmetafor.

Jag känner mig udda och jobbig. En del bekanta verkar ta uppriktigt illa upp när jag tackar nej till kakan. De flesta är snälla och försöker anpassa kosten efter mina önskemål och då får jag dåligt samvete för att jag är så krånglig. Då är det lättare att undvika sociala sammanhang helt och hållet, eller att le vackert och ta för sig av kakan.

Men precis i detta nu tänker jag att det faktiskt inte spelar så stor roll vad människor runt omkring mig tycker och säger om mig. Jag vet vem jag är och vad jag står för. Jag vet varför jag gör mina val och tycker att jag har goda skäl. Det borde räcka. Jag menar förstås inte att jag tänker bli otrevlig och hänsynslös, jag vill bara inte kompromissa längre. Jag tar med mig egen mat. Jag bjuder själv i stället för att låta mig bjudas. Jag låter bli att äta (på den här kosten står man sig bra även om man råkar hoppa över ett mål mat)...

Jag har nämligen fått nog. Jag vill inte pendla upp och ner i vikt resten av livet, jag vill inte behöva tänka på vikten en enda dag till. Jag vill slippa astma, eksem och sockerdrivna humörsvängningar. Jag vill ha min naturgivna normalvikt. Jag vill ha hälsa, uthållighet, styrka, inre harmoni. Jag vill ha mjuk och hel hud. Jag vill kunna andas utan att det stockar sig i lungorna.

JAG VILL ÄTA LCHF!!!!

Sen blir det inte alltid så i verkligheten. Vanans och Jantes makt är stor. Men jag strävar efter det: att visa mig själv så som jag är och tåla att inte alla människor i hela världen kommer att tycka om den personen.