I morse satt jag och barnen och pratade om hur vi skulle vilja leva och bo egentligen. Sexåringen tyckte att jag och hennes pappa skulle bo ihop, i pappas hus, med alla leksaker som fanns i trädgården. Och det skulle vara en stor trädgård, lika stor som pappas trädgård är nu. Och sen skulle vi ha ... (hon gömde handen under bordet och räknade på fingrarna) ... fyra hästar!
Jag förklarade raskt att pappan och jag aldrig kommer att bo ihop igen, men att vi verkligen kunde fixa resten av önskemålen - hus på landet, stor trädgård, hästar.
Åttaåringen spetsade öronen och hoppade in i diskussionen. Ögonen lyste på henne när jag drog till med att vi nog skulle behöva ha ungefär sex hästar, så att alla kunde rida tillsammans och man dessutom kunde ha nån kompis med sig.
Sedan tog vi fram papper och penna och räknade på hela härligheten. Hus vid havet, med stor trädgård och plats för sex hästar och dessutom inköp av alla pållarna (med utrustning). Dessutom pengar över till ett liv i största allmänhet, plus råd att ta semester. Och så måste man ju spara pengar också. Åttaåringen var sekreterare och skrev ner alla utgiftspunkter och belopp. Sexåringen satt i mitt knä och var behjälplig. Vi kom fram till en nätt liten summa.
Det häftigaste av allt var att jag insåg att det inte alls var omöjligt att förverkliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar